Vad är självstigma och varför gör det ont?

Ramya Ramadurai, doktor doktorand i klinisk psykologi vid American University, bidrog till detta inlägg.

Stigma definieras som ett tecken på skam eller diskreditering. Genom sociologisk märkningsteori kan vi konceptualisera mentalhälsa-stigma som ett tecken på skam eller diskreditering som tillämpas på dem som upplever känslomässiga störningar, som sedan märks, stereotypas och diskrimineras.

Det är välkänt att stigma för psykisk hälsa är en utbredd allmän fråga. Stereotypa attityder och fördomar som hålls av allmänheten (Rüsch, Angermeyer och Corrigan, 2005) kallas social stigma och kan leda till förlust av ekonomiska eller arbetstillfällen, privatliv och utbildningsnackdelar, mindre tillgång till bostäder eller ordentlig hälso- och sjukvård för fysisk hälsa villkor och diskriminering bredare för dem som upplever psykiska problem.

Kanske är mindre känt vad som händer när dessa fördomar och stereotyper fastnar i det sätt som en individ ser på sig själv?

Personlig acceptans och överenskommelse med stereotyper och fördomar som hålls mot sig själv kallas självstigma (Corrigan, Watson, & Barr, 2006) eller internaliserad stigma (Watson et al., 2007). I den allmänt använda modellen för minoritetsstress (Meyer, 2003) är självstigma eller internaliserad stigma ett proximalt resultat av stress som orsakas av upplevelsen av stigma. Den psykologiska medlingsramen (Hatzenbuehler, 2009) erkänner att proximala resultat som självstigma kan förklara sambandet mellan de distala resultaten av social stigma och psykopatologi.

Internaliserad stigma är förknippad med unik känslomässig nöd, förlust av självkänsla, känslor av lågt självvärde, förlust av själveffektivitet och i slutändan psykiska problem. Självstigma kostar också en funktionell kostnad. Exempelvis kan internaliserad stigma leda till att någon inte ens ansöker om ett jobb eftersom de tror att de inte är kapabla.

Patienter på McLean Hospital's Behavioral Health Partial Hospital-program pratar ofta om psykisk stigma. Vi genomförde en studie för några år sedan för att förstå hur internaliserad stigma kan påverka behandlingsresultatet. Här är vad vi hittade:

• Människor med högre nivåer av internaliserad stigma vid upptagning hade större symtom svårighetsgrad och lägre självrapporterad livskvalitet, funktion och fysisk hälsa vid urladdning (Pearl et al., 2016).
• Under behandlingen upplevde deltagarna en övergripande minskning av internaliserad stigma.
• De som uppfyllde kriterierna för tillförlitlig förändring av internaliserad stigma upplevde också större förbättringar i de flesta symptomresultaten.
• Resultaten var konsekventa mellan deltagarens egenskaper som ras, kön, ålder, diagnos och självmordshistoria.

Vi är inte säkra på exakt vilka delar av vår behandling som hjälpte till att minska patienternas internaliserade stigma. Det kan vara många saker och varierar från person till person. Jag skulle förutsäga att stödjande och bekräftande interaktion med andra patienter och personal hjälpte. Kanske hjälpte psykoundervisning som vi fick i våra olika gruppterapisessioner också att skingra vissa människors tro på psykiska symtom.

En sak är säkert - så länge mental hälsa är fortfarande en samhällsfråga, finns det behov av interventioner som hjälper människor på individnivå med sin upplevelse av internaliserad stigma. Psykologer har börjat utveckla och testa interventioner som är avsedda att hjälpa människor att bättre hantera och förstå den unika stigma-relaterade stress de kan uppleva. Många av dessa insatser har haft lovande preliminära resultat, både för att minska internaliserad mental hälsa stigma, såväl som för att stärka associerade mekanismer som självkänsla och hopp.

En nyligen genomförd systematisk granskning visade att de flesta självstigmainterventioner är gruppbaserade, effektivt minskar internaliserad stigma och involverar psykologisk utbildning, kognitiv beteendeteori, avslöjandefokuserade interventioner eller någon kombination av de tre (Alonso et al., 2019).

Coming Out Proud (Corrigan et al., 2013) är till exempel ett gruppbaserat manuellt protokoll med 3 sessioner som leds av kamrater (individer med levd erfarenhet av psykisk sjukdom). Dess tonvikt är på utforskning och uppmuntran av en adaptiv attityd till avslöjande av psykisk sjukdom, som ett sätt att bekämpa självstigma. De föreslår att det finns en tid och plats för hemlighet och en tid och plats för avslöjande, och kursen är utformad för att ge individer möjlighet att göra val med detta i åtanke. Detta protokoll kan vara särskilt kraftfullt för att bekämpa stigma eftersom det är kamratstyrt.

Ett annat exempel är Narrative Enhancement and Cognitive Therapy (NECT; Yanos et al., 2011), ett 20-sessioners gruppbaserat manuellt protokoll som leds av en terapeut. Det bygger på tanken att många människor med psykisk sjukdom känner behov av att återfå och återupptäcka sin identitet och värderingar, som kan ha blivit smittade av deras samhälleliga perspektiv. Denna behandling omfattar utbyte av erfarenheter relaterade till psykiatrisk sjukdom, feedback från gruppmedlemmar, psykoundervisning kring självstigma, kognitiv omstrukturering och i slutändan ”narrativ förbättring” där individer uppmuntras att konstruera, dela och uppfatta sin berättelse genom en ny lins.

Styrkorna för gruppbaserade självstigmainterventioner är tydliga - de underlättar peer-interaktion och öppna gruppkonversationer som kan lösa upp och skingra delade negativa stereotyper. Eftersom rädslan för att bli stigmatiserad och internaliseringen av stigma har framhävts som hinder för att söka psykisk vård kan detta format också visa sig vara en utmaning för interventionens tillgänglighet.Leverans av självstigmainterventioner via andra medier, som smartphones, kan hjälpa till att nå individer som känner sig ovilliga att söka tjänster eller som bor i områden där grupper inte är tillgängliga. Oavsett leveransmetod är det uppenbart att det kan läka att bilda en stark gemenskap med människor som delar levd erfarenhet av psykisk sjukdom.

Corrigan, P. W., Kosyluk, K. A., & Rüsch, N. (2013). Minska självstigma genom att komma stolt ut. American Journal of Public Health, 103 (5), 794-800. https://doi.org/10.2105/AJPH.2012.301037

Corrigan, P. W., Watson, A. C., & Barr, L. (2006). Självstigmen av psykisk sjukdom: Implikationer för självkänsla och själveffektivitet. Journal of Social and Clinical psychology, 25 (8), 875-884. https://doi.org/10.1521/jscp.2006.25.8.875

Hatzenbuehler, M. L. (2009). Hur "kommer sexuell minoritetsstigma under huden"? En psykologisk förmedlingsram. Psychological Bulletin, 135 (5), 707. https://doi.org/10.1037/a0016441

Meyer, I. H. (2003). Fördomar, social stress och mental hälsa hos lesbiska, homosexuella och bisexuella befolkningar: konceptuella frågor och forskningsbevis. Psychological Bulletin, 129 (5), 674. https://doi.org/10.1037/0033-2909.129.5.674

Pearl, R. L., Forgeard, M. J. C., Rifkin, L., Beard, C., & Björgvinsson, T. (2016, 14 april). Internaliserad stigma av psykisk sjukdom: förändringar och samband med behandlingsresultat. Stigma och hälsa. 2 (1), 2–15. http://dx.doi.org/10.1037/sah0000036

Rüsch, N., Angermeyer, M. C., & Corrigan, P. W. (2005). Psykisk sjukdomsstigma: Begrepp, konsekvenser och initiativ för att minska stigma. Europeisk psykiatri, 20 (8), 529-539. https://doi.org/10.1016/j.eurpsy.2005.04.004

Philip T. Yanos, David Roe och Paul H. Lysaker (2011). Narrativ förbättring och kognitiv terapi: En ny gruppbaserad behandling för internaliserad stigma bland personer med svår psykisk sjukdom. International Journal of Group Psychotherapy: Vol. 61, nr 4, s. 576-595. https://doi.org/10.1521/ijgp.2011.61.4.576

Watson, A. C., Corrigan, P., Larson, J. E., & Sells, M. (2007). Självstigma hos personer med psykisk sjukdom. Schizofrenibulletin, 33 (6), 1312-1318. https://doi.org/10.1093/schbul/sbl076